Träningsbio

Lyssnade på Carolin Högmyr, Marknadschef på SF Media och ett alldeles utmärkt föredrag om bioreklam häromkvällen. Carolin tog oss med på en odyssé genom bioreklamens och reklamfilmens historia. Hon framhöll att än idag innebär den obrusiga miljön och mottagarens fokuserade sinnestämning fantastiska värden för reklamens mottagande – och jag tror att det stämmer bra.

Jag skulle dock vilja bidra med min egen reflektion kring när jag är som allra mest mottaglig för kommersiella budskap. När jag är totalt strippad på såväl kritiska filter som distraktioner och budskapen lätt och förföriskt glider in i djupaste hjärnbarken. Vid träning.

Mitt gym har TV-skärmar på löpbanden, crosstrainermaskinerna, motionscyklarna… När svetten sprutar och TVn uppfyller synfältet ler jag mot leende schampomodeller, ryggdunkande ölkillar och jollrande blöjbebisar. Jag accepterar, jag älskar, jag vill haaaa!

Konceptet träningsbio känns klockren. För visst vill vi visa omvärlden att vi tränar. Visst vill vi se god film. Och visst vill vi dela skräck, action, drama och oneliners med varandra. Och vi vill köpa allt man gör reklam för på en gigantisk skärm som speglas i våra svettblanka pannor.

SF Media, hör mitt ord. Sveriges städer är redo för träningsbio. För oss som aldrig trånat efter doftbio, vinbio eller barnvagnsbio – och vi är en ansenlig grupp hälsohetsande karriärmänniskor som närmar oss medelåldern och som anses besitta köpkraft.

Tack för ordet.

PS. Jag hade nöjet att få sällskap på gårdagens seminarium. En fjortonårig släkting hade tillfälle att följa med. Han reflekterade över målgruppspaketen som SF Media erbjuder sina annonsörer. Där blodig action definieras som ”målgrupp unga män” och erbjuds i paket skilda från animerade familjeproduktioner eller romantiska kostymdramer.

”Smart”, tyckte pojken. ”Så gör de ju inte på TV. Där är det samma reklam jämt.”

Och det slog mig hur förutsägbara en fjortonårig ung mans medievanor är, för de kommersiella krafterna.