Rätt ska vara rätt...?

Lagen om offentlig upphandling är en snårig historia. Att man som förlorande anbudsläggare vill pröva några kanske lite väl kreativt ställda krav från upphandlande part, är ibland fullkomligt naturligt.


Men jag tror inte att Servera hade förutsett den mediaexponering som fullkomligt trasade sönder deras varumärke häromdagen, när deras överklagande mot Sigtuna kommuns upphandling av "kött som behandlats bra". Utöver de vanliga notiserna i lokalmedia, slogs saken upp stort i riksmedia som DN och SVTs Rapport.


Kanske hade man kunnat förutse att Sigtuna skulle framstå som en framsynt kommun med höga och väl motiverade krav på den djurhållning som skulle finnas bakom en upphandlad leverantörs köttleveranser. Medan Servera förstås skulle stå med den otacksamma uppgiften att förklara varför man med lagens hjälp ville hindra kommunen från att ställa dessa krav.


Om man vill framstå som en aktör med stort engagemang i frågor som miljö och djurhållning - vilket man genom en snabb blick på Serveras hemsida kan tro, är denna exponering naturligtvis mycket kostsam för varumärket.


Att det ligger en relativt välformulerad kommentar på den egna sidan är inget som påverkar mediebilden eller driver debatten i en gynnsammare riktning för Servera.


Generellt kanske lärdomen är att - även om det smärtar att förlora en upphandling värd 57 miljoner och det möjligen kan finnas utrymme för tolkningar i LOU - inte ge sig in i en debatt där du vid en snabb titt (mer får du tyvärr inte av en journalist idag) tycks befinna dig på motståndarsidan till de värden du vill förknippas med.


Och när man nu - förtjänt eller inte - hamnat här vid skampålen som "livsmedelsföretaget som är emot god och antibiotikafri djurhållning"; vad gör man lämpligen? 


Tja, vad sägs om massiv kommunikation? Att försöka lägga slag på debatten, berätta om allt man gör rätt, föra en dialog med sina befintliga kunder om hur dessa och närliggande aspekter kan bli ännu bättre. Lyfta det goda exemplet, ge utmärkelser till sina duktigaste underleverantörer, efterfråga en ännu vassare lagstiftning på områden där man ligger långt framme... Ja, det finns ju en del att stå i. Lycka till.

Nudistbad eller nakenfoto - om att vara privat i olika kanaler

På ett seminarie om digital marknadsförig kom frågan upp kring integritet och att vara privat. Hur kommer det sig att så många frivilligt delar med sig av sitt privatliv på facebook och i andra sociala media, men ryggar för att uppge sina kontaktuppgifter i olika webbformulär?

Själv tycker jag att svaret finns att finna i vårt vanliga, analoga liv.

Personligen kan jag tänka mig att sola topless på en offentlig strand och om jag till äventyrs skulle befinna mig på en nudiststrand kanske jag till och med skulle kunna tänka mig att nakenbada bland totala främlingar. Inte ens om någon hade en kamera och råkade få med mig i bakgrunden skulle jag känna mig alltför illa till mods. Om jag däremot skulle bli ombedd av en specifik person, känd eller okänd, att klä av mig kläderna inför deras kamerablixtar skulle jag sannolikt känna en större skepsis.

När någon kollar upp min historia på facebook vet denne person att han smygkikar i mitt privatliv, precis som om en granne skulle ställa en kikare riktad mot mitt fönster. Det är något helt annat än om jag skulle skylta med mitt privatliv i något one to one sammanhang.

Så räkna inte med att en person ska känna sig bekväm med att uppge sina åsikter, sin kontaktinformation eller sina förehavanden bara för att du ber snällt och för att det är samma information som denna väljer att blottlägga i sitt forum.

Kanalen, relationen och kontexten måste upplevas som naturlig för att få en nätanvändare att uppge den information du söker. Det bör dessutom vara uppenbart varför du frågar och hur du kommer att använda uppgifterna. Om inte detta faller på plats spelar antagligen ett materiellt incitament en ganska liten roll.

Om synkronsim och kommunikation

Igår kväll ramlade jag in i feel-good-rullen Allt flyter, som visades på SVT. En småputtrig Herngren-komedi om manlig konstsim, eller synkronsim, som den finske entusiasten som fjäderlätt kvalar in i det blekfeta laget, väljer att benämna det.

Och jag påmindes än en gång om att gemensam rörelse sällan uppstår av en slump. Det ska till kommunikation. Och ju fler som ska röra sig i takt, desto mer kommunikation behövs.

För oss som jobbar med kommunikation är det naturligtvis en självklarhet. Ändå händer det att vårt eget skrå glömmer eller förtiger denna basala sanning.

Att arbeta med en multinationell leverantör av tjänster (inom kommunikation) är inte alltid så lätt och smidigt som det kunde vara. Processbeskrivningar och grundläggande information om uppdraget sprids inte till organisationens olika delar. Arbetsflöden fungerar plötsligt på olika sätt och kunskap om kundens behov tycks "lost in translation".

Internkommunikation räknas som en hygienfaktor, men får inte den status den förtjänar. När det verkligen borde vara stringens - genom god intern kommunikation - som är de stora aktörernas USP, slarvas den bort för att man inte säljer just denna aspekt.

Varför inte tala om att kommunikationen krävs, att denna är nyckeln till framgång och att det behöver synas i offerten?

Ty chansen att simningen blir synkron om man simmar i varsin bassäng, utan kommunikation är mycket liten.