Bevistade ikväll en show av och med Emil Jensen på Södra Teatern, denna pampiga och ändå intima kulturarena. Vill på det stora hela rekommendera Livs levande och uppskattade bland annat "väckelsemöte för agnostiker" då jag sannerligen kände mig inkluderad i målgruppen.
Då jag, i likhet med Emil, både jobbar med och intresseras av kommunikation, vill jag resonera en gnutta kring en av hans frågor: "Varför ska kommunikation vara rak, när våra liv är så krokiga?"
Tja, kanske just därför? För det är inte alla, som i varje situation kan nyttja lyxen att "njuta av ovissheten med vad som menas".
Emils poäng är naturligtvis att vi har mer möjligheter än vi tror att tveka, tvivla, vara trygga i att vara osäkra och så vidare. Kanske har han i viss mån rätt i det - även när det gäller oss vanliga människor, med vanliga kontorsjobb, med vanligt halvflexibla arbetstider och kort resväg - men det kostar på att nyttja den lyxen.
Och jag tror faktisk att krokig, luddig och orak kommunikation är en av våra vanligaste orsaker till plötslig - eller segdragen - vuxendöd. Stress, utbrändhet, konflikter och våld - ofta symptom på just dålig kommunikation.
Å andra sidan har det nästan gått troll i att ständigt kräva information och/eller kommunikation i varje läge. Jag har stor förståelse för att människor som har vänner eller familj i Japan just nu önskar sig tydliga livstecken och gärna en chans till tvåvägskommunikation.
Men att den största kritiken mot SJ och Banverket i vintertid, när ingen kan resa vare sig fram eller tillbaka i vårt land, handlar om informationen (inte om trasiga lok på grund av bristande underhåll och dålig skottning) blir nästan lite snett.
När en av mina nära låg på sjukan med bruten arm och inte fick träffa sin kirurg och fick väldigt svävande besked på ronden, motade han frustrationen genom att upprepa mantrat att "vården är viktigare än kommunikationen", vilket ju faktiskt är sant - om man verkligen måste välja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar