Säkert kan det vara en liknande upplevelse för en murare eller sjuksköterska; att man hellre bygger ett hus man uppskattar och hellre vårdar en person man sympatiserar med, än motsatsen.
När det kommer till kommunikation vet jag i alla fall att jag känner så.
Få saker är så uppfriskande för intellektet som att vrida runt hjärnan och försöka tänka som en meningsmotståndare, formulera sig som denne - fast gärna ännu lite skarpare - och faktiskt marknadsföra denna ståndpunkt.
Jag vill verkligen rekommendera att man gör detta emellanåt, för att vidga sina vyer och utmana sin förmåga! Men i det långa loppet, i mitt dagliga värv, föredrar jag att jobba med frågor jag kan sympatisera med.
Jag minns en sommardag i min barndom, då jag var på besök hos släktingar med jämnåriga barn. Vi skulle ut och cykla och jag tvingades, liksom mina lekkamrater, bära cykelhjälm. Det var högst motvilligt och inget jag alls var van vid från hemma.
En bit från huset, cyklade vi förbi några jämnåriga pojkar på cykel, som uppmärksammade våra huvudbonader med passande glåpord (som jag sannolikt använt själv, om jag varit i deras kläder).
- Men cykla ni utan hjälm, morrade jag och sträckte på mig. Ni har la ändå inget att skydda!
Och jag var hjälte för den dagen. Jag hade tagit hem segern för den andra sidan. Känslan var splittrad mellan triumf och avståndstagande.
Och det är alltjämt samma känsla som kan komma över mig, när jag utmanar mig själv att verkligen sälja in en företeelse jag kanske hellre skulle se världen förutan.
(Jag kan hoppas att personerna bakom SDs valfilm förra året utförde ett sådant experiment, men det förvånar mig, om så var fallet, att man faktiskt sålde produkten.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar