På ett seminarie om digital marknadsförig kom frågan upp kring integritet och att vara privat. Hur kommer det sig att så många frivilligt delar med sig av sitt privatliv på facebook och i andra sociala media, men ryggar för att uppge sina kontaktuppgifter i olika webbformulär?
Själv tycker jag att svaret finns att finna i vårt vanliga, analoga liv.
Personligen kan jag tänka mig att sola topless på en offentlig strand och om jag till äventyrs skulle befinna mig på en nudiststrand kanske jag till och med skulle kunna tänka mig att nakenbada bland totala främlingar. Inte ens om någon hade en kamera och råkade få med mig i bakgrunden skulle jag känna mig alltför illa till mods. Om jag däremot skulle bli ombedd av en specifik person, känd eller okänd, att klä av mig kläderna inför deras kamerablixtar skulle jag sannolikt känna en större skepsis.
När någon kollar upp min historia på facebook vet denne person att han smygkikar i mitt privatliv, precis som om en granne skulle ställa en kikare riktad mot mitt fönster. Det är något helt annat än om jag skulle skylta med mitt privatliv i något one to one sammanhang.
Så räkna inte med att en person ska känna sig bekväm med att uppge sina åsikter, sin kontaktinformation eller sina förehavanden bara för att du ber snällt och för att det är samma information som denna väljer att blottlägga i sitt forum.
Kanalen, relationen och kontexten måste upplevas som naturlig för att få en nätanvändare att uppge den information du söker. Det bör dessutom vara uppenbart varför du frågar och hur du kommer att använda uppgifterna. Om inte detta faller på plats spelar antagligen ett materiellt incitament en ganska liten roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar